Jag har nu tänkt tillbaka på mitt liv nu och då, det är mycket som förändrats. Både mycket positivt och mycket negativt. Tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om detta, kände att det behövs. För att verkligen själv få se vad som förändrats.

För bara ett år sen, eller till och med kanske mindre än ett år sedan trodde jag att jag hade allt. Jag hade en pojkvän som jag älskade högt, vänner som brydde sig och ett hälsosamt liv. Det vill säga jag levde inte med mina onyttigheter som jag gör idag. Jag tränade aktivt med friidrott i Huddinge AIS friidrott och hade tid för allt. Hade tid för vänner, träning, pojkvän på 40 mils avstånd och var även duktig i skolan. Till den dag jag hamnade på sjukhus, jag tror att den dagen förändrade mitt liv. Jag kommer ihåg hur besviken jag blev på att inga vänner besökte mig, jag låg ändå inne i 5 dagar. Men då kom jag på, jag prioriterades inte och idag har jag accepterat detta. Det är deras val, deras liv. Men under denna tid träffade jag även min allra bästa vän Charlotte som jag även gått i samma klass som sedan 2006.

Idag är jag singel, jag har vänner men träningen har försummats. Jag ska nog vara glad över att skolan fungerar otroligt bra. Men sedan vistelsen på sjukhuset blev jag rädd, jag blev rädd för att hamna i en sådan sits igen. Därför har jag fått prioriterat. Jag har inte orkat träna, träffa vänner och plugga. Inte nu, inte idag! Jag har haft vänner att prata med men har inte haft formuleringar för att förklara det jag gick igenom. Även om det inte var en stor grej var det en stor psykisk sak för mig. Det var smärtsamt men jag är starkare än någonsin idag.

Träningen är en viktig del i mitt liv och kommer alltid vara det, men nu måste jag ta tag i den. Jag har varit träningsflickan sedan jag var tre år och kan inte lägga av nu. Jag gillar egentligen att röra på mig, jag gillar att ha en snygg vältrimmad kropp. Det ska jag förändra. Vänner, jag har vänner, men otroligt mycket fler goda vänner. Riktiga vänner, som jag vet att jag kan lita på. Jag har många jag kan lita på, men enbart några riktiga vänner. Hellre för få riktiga vänner än för många ytliga vänner är mitt motto. Jag umgås med kompisar så ofta jag har tid. Har tre gamla vänner från grundskolan jag gärna vill umgås med otroligt ofta. Men det blir inte av, ingen har tid. Eller så kanske det är så att alla har olika prioriteringar. Alla jobbar, det är svårt att kombinera. Vi som var 4 bästa vänner splittrades och är idag goda vänner. Men idag umgås jag mer med vänner från skolan, vi försöker hitta på tjejkvällar som blir ungefär en gång i månaden. Vi har samma intressen då (och annars dessutom), slappa och vara fula med skvaller inför bara oss tjejer!

Det är på grund av mina vänner jag kommer igenom vardagen, men även min familj är en stor del av allt. Jag älskar min familj som har stöttar mig hela tiden. Som tror på mig även om jag inte gör det. Visst jag känner mig ensam då och då, men då kan jag alltid höra av mig till någon kompis som bryr sig, som älskar mig för den jag är. Som inte vill att jag ska förändras, som tackar mig för att jag finns i dennes liv.

Tack vänner och familjen för att ni finns!